Jag har alltid haft kontroll på mina känslor, aldrig låtit någon betyda för mycket för mig. När jag träffade min sambo föll korthuset jag byggt och jag har ramlat pladask för henne. Inte kunde jag veta att det var så det skulle vara, hade inte den blekaste. Har förstått att det händer andra, men inte mig, ensam är stark och allt det där. Fast nu när att mitt fall är ett faktum så känns det skönt, hemskt att ha så mycket att förlora, men det spelar ingen roll nu när jag vunnit så mycket. Jag hoppas att mitt hjärta aldrig ska behöva krossas som ett kristallglas som ramlat i backen. Men om det nu skulle hända så får det vara värt det för jag har fått så mycket lycka.

Jag har aldrig blivit lämnad, jag har varit den som lämnat, det har varit jag som krossat kristallglaset som varit så skört. Men visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka. Nu står jag här och någon håller i det kristallglas som är mitt, skrämmande men härligt. Nu nät jag äntligen överlåtit mitt hjärta fullt ut kan jag leva på ett helt annat sätt än tidigare, tillit och förtroende har fått en helt annan betydelse.

Till dig som fallit och krossats,tänk på att även ett brustet hjärta går att laga.