Idag sitter jag på jobbet och arbetar med min maskin. Plötsligt när allt ska testas går det fel. Alla tittar på mig och undrar varör. Vad ska jag svara på det, jag har inte den blekaste. Jag knappar lite på datorn, kör maskinen lite som uppför sig fint igen. Försöker få den att betee sig illa igen för att se om jag kan klura ut vad som gick snett. Får en dålig känsla i magen, när ska man upptäcka att jag inte vet vad jag gör? Eller jag vet en del, men jag har inte 100% kontroll på vad som sker med maskinen. Är det bara jag som känner att jag lever i ett luftslott, alla verkar tro att jag kan, men det känns inte så, när ska masken falla och alla inse att jag inte har kontroll?
Nu snurrar allt fint igen, men inte i produktion. Ska låta maskinkräket gå en 30 minuter och se om jag kan få några oregelbundenheter. Programmet för maskinen är inte mitt, jag har lånat och lappat ihop det så att det borde fungera bra. Tiden är som vanligt kritiskt, när maskinen hamnar i mina händer är det alltid för sent, maskinen borde varit klar igår. Tänk om man kunde få tid att göra allt från början istället, få bygga ett system där man känner varje del.
Luftslottet kanske kan stå kvar ett tag till, kommer troligen aldrig komma ur det, måtte det bara hålla ihop.
Ögonen är tunga som bly, hjärnan har slutat att fungera. Kroppen känns som en degig massa som vägrar att lyda. Klockan har precis skrikigt ut att det är morgon och dags att gå upp. Med sömnen hängandes över sig letar man efter ett par tofflor. Stapplandes går man ner för trappan och in i en varm dusch, här kan man stå länge. Rakskummet känns kladdigt i ansiktet, måste man raka sig idag igen. Trevar efter underkläder, byxor som ska på och en skjorta. In med fötterna i tofflorna igen, det är kallt på golvet. I köket finns det frukost, fy tusan måste man äta på morgonen. En kopp står där som en undsättande ängel, kanske kan man få liv i kroppen och huvudet i alla fall. Kaffet smakar inget vidare, men det hjälper, sakta men säkert börja man kvickna till liv och kaffet får en allt bättre smak. Morgonritualen är den samma måndag till fredag, speciellt tungt är det på vintern. Mörkret ligger och trycker utanför fönstret, kylan likaså. Alltid mörkt på vintern, men kaffet räddar en. Koppen med denna varma dryck lyser som en fackla i mörkret och visar vägen in i en ny dag.
Jag har alltid haft kontroll på mina känslor, aldrig låtit någon betyda för mycket för mig. När jag träffade min sambo föll korthuset jag byggt och jag har ramlat pladask för henne. Inte kunde jag veta att det var så det skulle vara, hade inte den blekaste. Har förstått att det händer andra, men inte mig, ensam är stark och allt det där. Fast nu när att mitt fall är ett faktum så känns det skönt, hemskt att ha så mycket att förlora, men det spelar ingen roll nu när jag vunnit så mycket. Jag hoppas att mitt hjärta aldrig ska behöva krossas som ett kristallglas som ramlat i backen. Men om det nu skulle hända så får det vara värt det för jag har fått så mycket lycka.
Jag har aldrig blivit lämnad, jag har varit den som lämnat, det har varit jag som krossat kristallglaset som varit så skört. Men visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka. Nu står jag här och någon håller i det kristallglas som är mitt, skrämmande men härligt. Nu nät jag äntligen överlåtit mitt hjärta fullt ut kan jag leva på ett helt annat sätt än tidigare, tillit och förtroende har fått en helt annan betydelse.
Till dig som fallit och krossats,tänk på att även ett brustet hjärta går att laga.
