Besök hos barnmorskan på alla hjärtans dag.
Vår barnmorska är sen som vanligt. Tio minuter för sent kommer hon och hämtar oss.
När hon undrar hur vi haft det sedan sist så har allt varit bra. Mätning, vägning, blodsocker och puls ska testas.
Barnmorskan känner på magen, hon ser lite kluven ut.
Känner du honom inte undrar jag.
Jodå, här är huvudet, ryggen och rumpan, svara hon.
När allt ska in i datorn inser vår barnmorska att allt inte är som det ska. Vår son har inte växt ordentligt enligt mätningarna, är det säkert att allt varit bra?
Nja, min sambo har ju varit sjuk en vecka och det är stressigt på jobbet, men va fan.
Oron börjar stiga i rummet, både jag och min sambo känner oss illa till mods.
Ultraljud, javisst, vi kan vänta.
En timme till ultraljud, min sambo snyftar och vi går ut för att ta en fika.
Inombords skriker jag av oro, men utåt är jag lugn, min sambo behöver mitt stöd och lugn.
Vi fikar en snabbis för att åter sitta och vänta i ett väntrum.
I besöksrummet filmas det, tydligen är det en dokumentär på g.
Tiden går långsamt.
Äntligen vår tur.
Vår son rör på sig, han ser ut att må bra.
Värdena ser bra ut, han följer kurvan som han ska.
Vi återvänder till vår barnmorska och hon tar lappen från ultraljudet, granskar den och säger, ojdå han har visst vänt sig.

Hjärtat slår dubbelslag av glädje, jag håller tillbaka glädjetårarna, men lyckan sprider sig i hela kroppen.
Det gör tröttheten också, helt slut tar vi tunnelbanan till Danderyd där vi hämtar bilen. Det får bli mat från Stoppet idag.