Nu har jag varit pappa i snart ett år, mycket har hänt på den tiden. Först kändes allt totalt overklig, men man fick helt enkelt växa in i rollen. Min Civic har bytts ut mot en Accord och tiden till mig har minskat radikalt. Men oj vad jag inte skulle byta tillbaka. Livet har fått så mycket mer att ge. Nu väntas nästa barn i augusti.
Igår var jag på föräldra kurs, efter jobbet åkte jag och mina sambo in till stan, vi var ute i väldigt god tid, det gillar jag. Vi tåg tunnelbanan från Universitetet, bytte linje vid T-centralen för att till sist gå av på medborgarplatsen. Vi var lite hungriga så vi knallade in på Cozy som jag inte tycker är så Cozy. En stor chesseburgare stod på menyn så jag beställde en sådan. Medans vi satt där och väntade på maten tittade jag ut och såg på alla människor som gick, cyklade eller åkte bil, vart är ni alla på väg? Min blick fastnade på en man som satt i en port på andra sidan gatan och jag kunde inte låta bli att undra hur han hamnade där. Vad var det som gick snett, vilket öde väntar honom? Ärligt talat tror jag inte att han skiljer sig så mycket från alla andra som jag sett ute på gatan. Vägen från hans plats till mannen som passerar honom är nog bara lång åt en hållet, varför är vägen ner alltid snabbare än vägen upp? Samtidigt fick han situation mig att tänka, vad är det som är viktigt i livet, hur blir man en fri varelse, går det? Mannen i porten är en förlorad själ som tappat styrfarten, som trillat mellan stolarna, som inte passar in i vårt samhälle. Varför låter vi det hända, varför reagerar ingen på att han sitter där? Medmänniskor borde fångat denna individ när han föll och dämpat fallet. Lätt att säga, svårt att göra skulle jag tro, men ett engagemang borde räddat honom från att falla riktigt så långt.
Inget ont om V70, det är säkert många som älskar den bilen, jag är inte en av dessa. Var och provkörde en Accord Tourer i helgen och jag säger bara fy fasen vilken fin bil. Inga kända fel på dom, det enda man behöver tänka på är service då och då. När man kör bilen blir man glad, den ligger fint på vägen utan att kännas som en pansarvagn vilket jag tycker att V7o känns som. Hondan rör sig fint som en ballerina eller något åt det hållet, vilken bil säger jag bara. Får sätta mig och räkna på vad det skulle kunna kosta att köpa en sådan.
Inatt vaknade jag av att min sambo spolade vatten, fattade noll. Visade sig att hon hade ont i magen, samandragningar plus en aktiv lite kille. Hon var arg på honom, jag klappade magen och pratade lugnt med den, det fungerade, han blev lugn som en filbunke. Fin liten kille lyssnar på pappa =). Idag ska jag på föräldrakurs, ska bli skoj, har en mkt duktig barnmorska som föreläser. Längtar efter min son, ska bli så skönt att få hålla, vyssa, krama och klappa på honom.
Min röst gick bort, en stark familj som samtliga förespråakar Volvo är svår att döva. Sambon och hennes familj var inte så väldigt medgörliga när jag förslog andra alternativ t.ex. Mazda 6. Mazda 6 är en skitbil i mina ögon, saknar den rätta känslan. V70n är ganska så gubbig men praktisk. Stor bil för en vettig peng, klokt val om man får tro min sambos familj och teknikens värld. En svart V70 och en gubbkeps så är jag på, ingen beige inredning bara. Får lägga mig när jag möter ett sådant starkt motstånd. Tyvärr måste jag erkänna att V70 är en fin och bra bil. Villa har jag redan så nu är det bara vovve som saknas.
Ska jag skriva Svensson på brevlådan? Jag ska inte skriva för mycket utan lagom...
Besök hos barnmorskan på alla hjärtans dag. Vår barnmorska är sen som vanligt. Tio minuter för sent kommer hon och hämtar oss. När hon undrar hur vi haft det sedan sist så har allt varit bra. Mätning, vägning, blodsocker och puls ska testas. Barnmorskan känner på magen, hon ser lite kluven ut. Känner du honom inte undrar jag. Jodå, här är huvudet, ryggen och rumpan, svara hon. När allt ska in i datorn inser vår barnmorska att allt inte är som det ska. Vår son har inte växt ordentligt enligt mätningarna, är det säkert att allt varit bra? Nja, min sambo har ju varit sjuk en vecka och det är stressigt på jobbet, men va fan. Oron börjar stiga i rummet, både jag och min sambo känner oss illa till mods. Ultraljud, javisst, vi kan vänta. En timme till ultraljud, min sambo snyftar och vi går ut för att ta en fika. Inombords skriker jag av oro, men utåt är jag lugn, min sambo behöver mitt stöd och lugn. Vi fikar en snabbis för att åter sitta och vänta i ett väntrum. I besöksrummet filmas det, tydligen är det en dokumentär på g. Tiden går långsamt. Äntligen vår tur. Vår son rör på sig, han ser ut att må bra. Värdena ser bra ut, han följer kurvan som han ska. Vi återvänder till vår barnmorska och hon tar lappen från ultraljudet, granskar den och säger, ojdå han har visst vänt sig.
Hjärtat slår dubbelslag av glädje, jag håller tillbaka glädjetårarna, men lyckan sprider sig i hela kroppen. Det gör tröttheten också, helt slut tar vi tunnelbanan till Danderyd där vi hämtar bilen. Det får bli mat från Stoppet idag.
Idag är Göteborsmaffian på väg upp till Stockholm. Klockan 17:00 ska dom åka, vilken väg dom klart vet bara Garmin. Ikväll tar dom in på ett hotell och imorgon kommer dom och hälsar på. Vart ska jag få plats med dem, har ju bara ett köksbord för 4 personer. Sofforna i vardagsrummet har jag sålt och den nya kommer först vecka 9. Får hämta matsalsbordet på Mio idag, hade tänkt hämta det samtidigt med soffan.
Mycket nu, igår hämtade jag ett skötbord i Bromma, fick det för under halva priset vilket var ett kap. Att flytta innebär en hel del kostnader, borde köpa så mycket. Får se hur långt pengarna räcker, sen får jag anmäla mig till lyxfällan.
Min undervara Civic från 04 måste bort och lämna plats till en stor kombi, det gör ont att göra sig av med min pärla. Roligare och billigare bil att äga och köra lär bli svår att finna.
Vad ska man köpa då? Valen är många, men vad ska man ha för bil som ung pappa?
Har sneglat lite på Mazda 6, Saab 95, Toyota Avensis. Tror bara det är Mazdan som kan ses som lite ungdomlig utav dom alternativen. Som sagt svider att lämna en bil man gillar så skarpt. Ska försöka åka och testköra så många olika bilar som möjligt och se om jag kan hitta en bil som jag gillar lika mycket som min fina civic.
Det är något visst med att äga en Honda, dom gör bilar som få andra, kan inte sätta fingret på vad men skillnad är det. Hade pengar inte varit en faktor hade jag nog köpt nya CR-Vn som är otroligt fin.
Min son ska åka snyggt, tryggt och säkert, men sen vill jag som pappa ha en bil som representarar mig en smula. Finns den bilen tro?
Min granne Anna gav mig en esprsso maskin i helgen, den satt inte alls fel. Imorse var man som ett lik igen, min sambo sparkade, gnydde och snarkade hela natten. En kopp espresso räddade min morgon, fy vad trött man är klockan runt klockan 6 på en måndagsmorgon. En hel vecka framför en att kämpa igenom. Kallt och halt ute, brrr.. Ville bara ligga kvar under det varma täcket och inte ens fundera på att sticka ut så mycket som en tå utanför sängen.
Va stor hon börjar bli, min sambo alltså. Min son sparkar och rör på sig i magen på henne, börjar nog bli trångt nu. Inte så många veckor kvar nu. Denna veckan ska vi på kurs. Totalt ska vi gå på tre delar, en i Februari och två i Mars. Ska snart ut och resa för sista gången innan min son anländer, en sväng till Frankrike.
På tisdag skriver min sambo teoriprov, får hålla tummarna för att allt går vägen, ett körkort är nog inte fel nu när hon ska vara hemma i nästan ett och ett halvt år.
Igår fick min sambo flera sparkar i magen. Hon beklagade sig lite men sen log hon och sa att det gjorde lite ont. Själv ler jag, min son är visst en livlig liten krabat. Tänk att man kan bli så himla glad för att han rör sig. Vet inte vad det är men jag blir lycklig när jag känner hur han flyttar på sig. Längtar efter att han ska tita ut nån gång i April. Tiden går långsamt när man väntar, men när man tittar tillbaka så har det gått fort.
Ska ta och stämpla ut tidigare idag, vill hem och pyssla om min sambo som är sjuk och mår dåligt. Kanske ska jag ta en tur till en tygbutik först för att beställa cafegardiner till vårat köksfönster, vill inge gärna att grannarna tittar in genom fönstrena när vi sitter och äter.
Idag opererar läkare på min sons morfar. Alltid otrevligt att ha nära och kära på operationsbord även om det bara rör sig om ett knä som skall lagas. Min svärfar har under de senaste åren haft allt mer ont i sitt knä, det smärtar mig att se honom våndas. Även om han är en riktig man som biter ihop och tar smärtan utan ett ord så ser man att det gör ont. Hoppas verkligen att han blir bra så att han kan gå och röra på sig utan problem. Vill gärna att min son ska kunna leka med morfar och springa omkring på hans stora tomt och sparka boll eller vad dom nu kan tänkas hitta på.
Min svärfar är en man som inger respekt på ett sätt som få andra gör. Han pratar sällan när vi är många, men när man får en stund ensam med honom har han massor med kloka tankar och funderingar. Jag kan ärligt säga att jag ser upp till honom, kan jag uppnå hälften av vad han åstadkommit kan jag vara stolt.
Min egen far är inte så illa han heller, men tyvärr kan jag finna honom en aningen bitter ibland och det är synd.
Igår pratade jag med min äldre bror, tydligen är livet orättvist. (No Shit) Problemen för honom är många, jobbet suger och ingen tjej vill ha honom. Eller vill och vill, han har inte direkt dejtat de senaste sju åren så jag vet inte ja.
Då jag själv är mycket för att man ska påverka sin egen situation tycker jag att det är en massa bull shit. Gillar man inte läget så får man kämpa för att ändra på det. Är världen orättvis får man lära sig att leva med det och hitta kryphål för att komma runt problemen. Tyvärr ser han alltid på mitt liv för jag har ju det så lätt. Visst, jag har det väldigt bra, men vill man hitta fel så finns dom där, jag väljer helt enkelt att vara nöjd med min situation och finner jag något jag inte gillar ändrar jag på det.
Dagen I-landsproblem verkar vara att man har för mycket tid att inse att man är olycklig osv. Lev istället så hinner man inte med att tycka synd om sig själv till höger och vänster. Var finns drifkraften? Varför förväntar sig alla att man ska få allt serverat på ett fat? Vill man ha något så är det bara att kämpa och ta det. När man försökt om och om igen och misslyckats då kan jag tycka synd om den som försökt så hårt.
När det gäller min bror tycker jag personligen att lösningen bör vara, ryck upp dig, byt jobb och börja dejta aktivt. Varför sitta och fundera på hur meningslöst allt är eller hur synd det är om just mig. Sånt mår inte jag bättre av, och mår jag inte bättre av det så undviker jag det. Om jag ser ljuspunkter i min vardag så mår jag ju bättre än om jag ständigt letar fel. Livet är för kort för att sitta och gräma sig, man ska leva livet innan det är för sent.
Så gå ut och lev, le lite åt en arbetskamrat eller finn glädje i de små sakerna i livet som gör det värt att leva.
Min sambo vaknade i flera gånger inatt, ont i halsen och orolig sömn. Vi var på kalas i helgen och min sambos syster berättar först efter kalaset att hon har halsfluss. Jag blir så nedrans arg, varför utsätter man en gravid kvinna för detta, eller någon annan för den delen. Hade det varit sunt förnuft med i bilden hade man avblåst hela kalaset. Det var ju inte bara vi där, flera familjer med små barn var också där. Oansvarigt till tusen.
Min sambo var orolig för att hon hört att man inte får äta pencilin när man är gravid, vad gör man då om man blir sjuk? Eftersom jag är väldigt mån om min sambo och mitt barn så har jag grävt lite i saken och det visar sig att kåvepenin som är ett av de vanligaste pencilinen fungerar bra att ta när man är gravid. Det finns även ett flertal andra alternativ som tydligen ska fungera utan allt för många negativa effekter. Men ändå, så himla onödigt att utsätta min sambo för en sådan uppenbar risk, okänsligt och egoistiskt. Visst kan man åka på sjukdom ändå, men om man vet med sig att man är sjuk, varför då utsätta andra för risk i onädan?
För mig betyder den otroligt mycket, så gott som allt faktiskt, vad vore jag utan min familj.
Tyvärr är det många som har problem med sina familjer idag, värdet av familjen verkar ha gott om intet i det moderna samhället. Vänners roll har blivit allt viktigare och att ha vänner är ju bra, men vänner kan svika, det borde aldrig en familj kunna.
Jag kommer själv från en trasig familj, en familj som trasats sönder och lappats ihop. Att ha en lappad familj med halvsyskon, plastsyskon och helsyskon är kanske inte idealet, men det är min familj. Sen om mina syskon är hela, halva eller plastsyskon spelar mig ingen roll, snarare relationen till dem. Alla kanske inte kan förstå detta märkliga synsätt, men det fungerar för mig och jag mår bra av att ha en familj som jag vet bryr sig och alltid finns där för mig.
Visst finns det problem i paradiset, man råkar helt ut för dilleman som att man har en mamma "extra", vad ska man göra med den? Vem blir farmor till min son? Svaret är enkelt då min styvmor alltid funnits nära till hands så har hon givetvis en solklar plats som farmor. Vad tycker den min riktiga mamma då? Tja då hon mer eller mindre beklagade sorgen när jag glad och lycklig berättade att det blev en pojk så skrev hon bort sig själv. En mamma för mig är någon som finns där både i motvind och medvind. Där har min biologiska mor misslyckats ganska så kapitalt.
Nu har jag en ny familj, min egen? Eller nja min familj har blivit större är väl snarare korrekt. En ny individ som ska få känna hur bra man kan ha det i en stor familj där alla har hjärtan stora som meloner. Mitt barn ska aldrig leva ett liv utan kärlek och värme, det ska jag bli man för.
Skilsmässa är inget som jag förespråkar, jag vill och tänker tro på den eviga, den rätta och den stora kärleken som kan vara för evigt.
För mig betyder det mycket att veta att jag har min familj i ryggen, det ger en enorm känlsa av trygghet att veta att jag har människor som står vid min sida vad som än händer. Sen har jag ju även min sambos familj som faktist är ett enormt stöd och som ger mig så glädje och värme. En familj där jag kan känna mig älskad och välkommen så länge jag ser till att min sambo är glad och lycklig. Jag kan ärligt säga att jag känner mig lyckligt lottad som har så många fina människor omkrig mig som jag kan få tycka om.
Första inlägget kanske ska röra just det, faderskap.
Om nio veckor får jag äntligen träffa min son för första gången. Förväntningarna är stora och funderingarna många. Vem är denna lila individ? Visst har jag redan pratat med honom en hel del, för visst kan man prata med en mage. Det känns underbart när min son buffar och rör på sig inne i magen på min fantastiska sambo.
Vilken tur att man har får nio månader på sig att komma tillrätta med livet. För visst är det mycket som ställs upp och ner redan innan ett barn kommer till världen, i alla fall för mig och min sambo.
När jag äntligen fattat att jag skulle bli pappa spred sig paniken inom mig, vart ska vi bo, inte ska vi bo kvar i en trång tvåa mitt inne i stan eller? Snabbt vändes min värld upp och ner och det gällde att få rätsida på det så fort som möjligt.
Med facit i hand så gick allt bra, vi har flyttat till hus och har inrett en barnkammare i god tid innan vår sons ankomst. Men allt är inte klart, vi har lite kurser att gå på, för vad vet vi om att var föräldrar?
Redan i ett tidigt stadie införskaffade jag böcker som kan ge tips och råd om hur man hanterar ett litet barn. Sen är det självklart att teori och praktik inte alltid går hand i hand. Men om jag kan ta in teori nu så har jag i alla fall lite kött på benen när verkligheten står där och knackar på min dörr.
Varje dag av min sambos graviditet har varit ett äventyr, hennes humörsvängningar, hennes behov av trygghet och bekräftelse samt all glädje som vi tillsammans upplevt. Vi väntar och längtar med spänning, förväntningar och förhoppningar på vår sons ankomst. Oron över själva födseln är stor, speciellt hos min sambo, själv försöker jag att vara lugnande och trygg, vill inte visa min oro för henne, för den kan lätt smitta av sig.
Visst känner även jag oro, oro för att se min älskade sambo i smärta, oro för att något ska gå fel. Som tur är så vet jag att vi i Sverige har otroligt duktig vårdpersonal så min oro kanske är smått obefogad, men den finns där ändå. Oro är väl inte bara av ondo, oro håller oss alerta och vakna, ett visst mått av oro gör oss nog bara gott.
Att bli pappa känns stort, ofattbart, och helt underbart. Jag vill skrika av lycka och dansa av glädje för så bra känns det. Sen kommer säkert många berätta att det inte bara är roligt att vara förälder och att det kommer komma motgångar, visst är det så, men en motgång ger en framgång så mycket mer betydelse.