Igår pratade jag med min äldre bror, tydligen är livet orättvist. (No Shit)
Problemen för honom är många, jobbet suger och ingen tjej vill ha honom.
Eller vill och vill, han har inte direkt dejtat de senaste sju åren så jag vet inte ja.

Då jag själv är mycket för att man ska påverka sin egen situation tycker jag att det är en massa bull shit.
Gillar man inte läget så får man kämpa för att ändra på det. Är världen orättvis får man lära sig att leva med det och hitta kryphål för att komma runt problemen. Tyvärr ser han alltid på mitt liv för jag har ju det så lätt. Visst, jag har det väldigt bra, men vill man hitta fel så finns dom där, jag väljer helt enkelt att vara nöjd med min situation och finner jag något jag inte gillar ändrar jag på det.

Dagen I-landsproblem verkar vara att man har för mycket tid att inse att man är olycklig osv. Lev istället så hinner man inte med att tycka synd om sig själv till höger och vänster. Var finns drifkraften? Varför förväntar sig alla att man ska få allt serverat på ett fat? Vill man ha något så är det bara att kämpa och ta det. När man försökt om och om igen och misslyckats då kan jag tycka synd om den som försökt så hårt.

När det gäller min bror tycker jag personligen att lösningen bör vara, ryck upp dig, byt jobb och börja dejta aktivt. Varför sitta och fundera på hur meningslöst allt är eller hur synd det är om just mig. Sånt mår inte jag bättre av, och mår jag inte bättre av det så undviker jag det. Om jag ser ljuspunkter i min vardag så mår jag ju bättre än om jag ständigt letar fel. Livet är för kort för att sitta och gräma sig, man ska leva livet innan det är för sent.

Så gå ut och lev, le lite åt en arbetskamrat eller finn glädje i de små sakerna i livet som gör det värt att leva.