Tyngden av alla krav och önskemål väger tungt på mina axlar. Resultat är vad som räknas, inte den goda viljan, men nedskärningar på företaget så har min arbetsbörda mångdubblats. Kan du ta hand om den här biten, javisst svarar jag, jag är ung och hungrig på att göra karriär och lyckas.
Visst har jag världens bästa jobb, men fy tusan vad tungt det känns ibland. Idag är det tungt, vi har massor med jobb att utföra och en massa hinder på vägen. Elkillarna frågar mig en massa saker, "du är ju elkonstruktör nu, hur vill du att vi ska göra". Stress, jag vet inte, jag har inte tillräckligt med erfarenhet, "det litar jag på att ni klarar av". Givetvis gör dom det, men dom vill att jag ska ta ansvaret och det gör jag väl då.
Hemma är det också stress, stress för att få ekonomin att gå ihop, nytt hus, vad kommer allt att kosta nu då? Självkart har jag räknat och räknat om och om igen på vad det borde kosta. Min sambo blir sjuk, jaja mindre pengar nästa månad då, kommer det gå ihop. Det gör det säkert, jag har ju jobbat en massa extra timmar. Nya gardiner och persienner, det måste vi ha och ett skötbord, min sambo vill ha nya skor, det är snart barndop osv.
Semester från livet kanske vore något, ska ta och gå till simhallen på fredag, bad, bastu och träning kanske kan få ordning på mig igen.
Livet är trotts allt underbart, lite mycket just nu, men annars är det väl bra.
Idag sitter jag på jobbet och arbetar med min maskin. Plötsligt när allt ska testas går det fel. Alla tittar på mig och undrar varör. Vad ska jag svara på det, jag har inte den blekaste. Jag knappar lite på datorn, kör maskinen lite som uppför sig fint igen. Försöker få den att betee sig illa igen för att se om jag kan klura ut vad som gick snett. Får en dålig känsla i magen, när ska man upptäcka att jag inte vet vad jag gör? Eller jag vet en del, men jag har inte 100% kontroll på vad som sker med maskinen. Är det bara jag som känner att jag lever i ett luftslott, alla verkar tro att jag kan, men det känns inte så, när ska masken falla och alla inse att jag inte har kontroll?
Nu snurrar allt fint igen, men inte i produktion. Ska låta maskinkräket gå en 30 minuter och se om jag kan få några oregelbundenheter. Programmet för maskinen är inte mitt, jag har lånat och lappat ihop det så att det borde fungera bra. Tiden är som vanligt kritiskt, när maskinen hamnar i mina händer är det alltid för sent, maskinen borde varit klar igår. Tänk om man kunde få tid att göra allt från början istället, få bygga ett system där man känner varje del.
Luftslottet kanske kan stå kvar ett tag till, kommer troligen aldrig komma ur det, måtte det bara hålla ihop.
Ögonen är tunga som bly, hjärnan har slutat att fungera. Kroppen känns som en degig massa som vägrar att lyda. Klockan har precis skrikigt ut att det är morgon och dags att gå upp. Med sömnen hängandes över sig letar man efter ett par tofflor. Stapplandes går man ner för trappan och in i en varm dusch, här kan man stå länge. Rakskummet känns kladdigt i ansiktet, måste man raka sig idag igen. Trevar efter underkläder, byxor som ska på och en skjorta. In med fötterna i tofflorna igen, det är kallt på golvet. I köket finns det frukost, fy tusan måste man äta på morgonen. En kopp står där som en undsättande ängel, kanske kan man få liv i kroppen och huvudet i alla fall. Kaffet smakar inget vidare, men det hjälper, sakta men säkert börja man kvickna till liv och kaffet får en allt bättre smak. Morgonritualen är den samma måndag till fredag, speciellt tungt är det på vintern. Mörkret ligger och trycker utanför fönstret, kylan likaså. Alltid mörkt på vintern, men kaffet räddar en. Koppen med denna varma dryck lyser som en fackla i mörkret och visar vägen in i en ny dag.
Jag har alltid haft kontroll på mina känslor, aldrig låtit någon betyda för mycket för mig. När jag träffade min sambo föll korthuset jag byggt och jag har ramlat pladask för henne. Inte kunde jag veta att det var så det skulle vara, hade inte den blekaste. Har förstått att det händer andra, men inte mig, ensam är stark och allt det där. Fast nu när att mitt fall är ett faktum så känns det skönt, hemskt att ha så mycket att förlora, men det spelar ingen roll nu när jag vunnit så mycket. Jag hoppas att mitt hjärta aldrig ska behöva krossas som ett kristallglas som ramlat i backen. Men om det nu skulle hända så får det vara värt det för jag har fått så mycket lycka.
Jag har aldrig blivit lämnad, jag har varit den som lämnat, det har varit jag som krossat kristallglaset som varit så skört. Men visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle våren annars tveka. Nu står jag här och någon håller i det kristallglas som är mitt, skrämmande men härligt. Nu nät jag äntligen överlåtit mitt hjärta fullt ut kan jag leva på ett helt annat sätt än tidigare, tillit och förtroende har fått en helt annan betydelse.
Till dig som fallit och krossats,tänk på att även ett brustet hjärta går att laga.
Igår fick min sambo flera sparkar i magen. Hon beklagade sig lite men sen log hon och sa att det gjorde lite ont. Själv ler jag, min son är visst en livlig liten krabat. Tänk att man kan bli så himla glad för att han rör sig. Vet inte vad det är men jag blir lycklig när jag känner hur han flyttar på sig. Längtar efter att han ska tita ut nån gång i April. Tiden går långsamt när man väntar, men när man tittar tillbaka så har det gått fort.
Ska ta och stämpla ut tidigare idag, vill hem och pyssla om min sambo som är sjuk och mår dåligt. Kanske ska jag ta en tur till en tygbutik först för att beställa cafegardiner till vårat köksfönster, vill inge gärna att grannarna tittar in genom fönstrena när vi sitter och äter.
Idag opererar läkare på min sons morfar. Alltid otrevligt att ha nära och kära på operationsbord även om det bara rör sig om ett knä som skall lagas. Min svärfar har under de senaste åren haft allt mer ont i sitt knä, det smärtar mig att se honom våndas. Även om han är en riktig man som biter ihop och tar smärtan utan ett ord så ser man att det gör ont. Hoppas verkligen att han blir bra så att han kan gå och röra på sig utan problem. Vill gärna att min son ska kunna leka med morfar och springa omkring på hans stora tomt och sparka boll eller vad dom nu kan tänkas hitta på.
Min svärfar är en man som inger respekt på ett sätt som få andra gör. Han pratar sällan när vi är många, men när man får en stund ensam med honom har han massor med kloka tankar och funderingar. Jag kan ärligt säga att jag ser upp till honom, kan jag uppnå hälften av vad han åstadkommit kan jag vara stolt.
Min egen far är inte så illa han heller, men tyvärr kan jag finna honom en aningen bitter ibland och det är synd.
Igår pratade jag med min äldre bror, tydligen är livet orättvist. (No Shit) Problemen för honom är många, jobbet suger och ingen tjej vill ha honom. Eller vill och vill, han har inte direkt dejtat de senaste sju åren så jag vet inte ja.
Då jag själv är mycket för att man ska påverka sin egen situation tycker jag att det är en massa bull shit. Gillar man inte läget så får man kämpa för att ändra på det. Är världen orättvis får man lära sig att leva med det och hitta kryphål för att komma runt problemen. Tyvärr ser han alltid på mitt liv för jag har ju det så lätt. Visst, jag har det väldigt bra, men vill man hitta fel så finns dom där, jag väljer helt enkelt att vara nöjd med min situation och finner jag något jag inte gillar ändrar jag på det.
Dagen I-landsproblem verkar vara att man har för mycket tid att inse att man är olycklig osv. Lev istället så hinner man inte med att tycka synd om sig själv till höger och vänster. Var finns drifkraften? Varför förväntar sig alla att man ska få allt serverat på ett fat? Vill man ha något så är det bara att kämpa och ta det. När man försökt om och om igen och misslyckats då kan jag tycka synd om den som försökt så hårt.
När det gäller min bror tycker jag personligen att lösningen bör vara, ryck upp dig, byt jobb och börja dejta aktivt. Varför sitta och fundera på hur meningslöst allt är eller hur synd det är om just mig. Sånt mår inte jag bättre av, och mår jag inte bättre av det så undviker jag det. Om jag ser ljuspunkter i min vardag så mår jag ju bättre än om jag ständigt letar fel. Livet är för kort för att sitta och gräma sig, man ska leva livet innan det är för sent.
Så gå ut och lev, le lite åt en arbetskamrat eller finn glädje i de små sakerna i livet som gör det värt att leva.
Igår fick jag äntligen kommit igång med min träning igen, det har gått ett par månader sedan jag slutade på SATS. Fy vad dyrt det är att träna, kan inte se hur man kan ta över 600 kronor i månaden för att få träna. Igår skrev jag in mig på ett gym i Vallentuna, kostade endast 390 kronor inklusive barnpassning och tillgång till simhallen som ligger i samma byggnad.
Men oj vad man känner sig otränad. Ganska snabbt fick jag veta att jag levde, orken gick ur och illamåendet satte in. Målet är nu att kunna ta mig till gymmet ca tre gånger i veckan, får se om det blir så när mion son titat ut. Tid är något vi har gott om, frågan är bara om vi använder den rätt.
Idag kom smärtan, ont i musklerna, men det känns ändå skönt. Härligt att åter vara på plats och lyfta lite skrot, ibland är det piss att stå där och pumpa, men efteråt får man belöningen.
Min sambo vaknade i flera gånger inatt, ont i halsen och orolig sömn. Vi var på kalas i helgen och min sambos syster berättar först efter kalaset att hon har halsfluss. Jag blir så nedrans arg, varför utsätter man en gravid kvinna för detta, eller någon annan för den delen. Hade det varit sunt förnuft med i bilden hade man avblåst hela kalaset. Det var ju inte bara vi där, flera familjer med små barn var också där. Oansvarigt till tusen.
Min sambo var orolig för att hon hört att man inte får äta pencilin när man är gravid, vad gör man då om man blir sjuk? Eftersom jag är väldigt mån om min sambo och mitt barn så har jag grävt lite i saken och det visar sig att kåvepenin som är ett av de vanligaste pencilinen fungerar bra att ta när man är gravid. Det finns även ett flertal andra alternativ som tydligen ska fungera utan allt för många negativa effekter. Men ändå, så himla onödigt att utsätta min sambo för en sådan uppenbar risk, okänsligt och egoistiskt. Visst kan man åka på sjukdom ändå, men om man vet med sig att man är sjuk, varför då utsätta andra för risk i onädan?
För mig betyder den otroligt mycket, så gott som allt faktiskt, vad vore jag utan min familj.
Tyvärr är det många som har problem med sina familjer idag, värdet av familjen verkar ha gott om intet i det moderna samhället. Vänners roll har blivit allt viktigare och att ha vänner är ju bra, men vänner kan svika, det borde aldrig en familj kunna.
Jag kommer själv från en trasig familj, en familj som trasats sönder och lappats ihop. Att ha en lappad familj med halvsyskon, plastsyskon och helsyskon är kanske inte idealet, men det är min familj. Sen om mina syskon är hela, halva eller plastsyskon spelar mig ingen roll, snarare relationen till dem. Alla kanske inte kan förstå detta märkliga synsätt, men det fungerar för mig och jag mår bra av att ha en familj som jag vet bryr sig och alltid finns där för mig.
Visst finns det problem i paradiset, man råkar helt ut för dilleman som att man har en mamma "extra", vad ska man göra med den? Vem blir farmor till min son? Svaret är enkelt då min styvmor alltid funnits nära till hands så har hon givetvis en solklar plats som farmor. Vad tycker den min riktiga mamma då? Tja då hon mer eller mindre beklagade sorgen när jag glad och lycklig berättade att det blev en pojk så skrev hon bort sig själv. En mamma för mig är någon som finns där både i motvind och medvind. Där har min biologiska mor misslyckats ganska så kapitalt.
Nu har jag en ny familj, min egen? Eller nja min familj har blivit större är väl snarare korrekt. En ny individ som ska få känna hur bra man kan ha det i en stor familj där alla har hjärtan stora som meloner. Mitt barn ska aldrig leva ett liv utan kärlek och värme, det ska jag bli man för.
Skilsmässa är inget som jag förespråkar, jag vill och tänker tro på den eviga, den rätta och den stora kärleken som kan vara för evigt.
För mig betyder det mycket att veta att jag har min familj i ryggen, det ger en enorm känlsa av trygghet att veta att jag har människor som står vid min sida vad som än händer. Sen har jag ju även min sambos familj som faktist är ett enormt stöd och som ger mig så glädje och värme. En familj där jag kan känna mig älskad och välkommen så länge jag ser till att min sambo är glad och lycklig. Jag kan ärligt säga att jag känner mig lyckligt lottad som har så många fina människor omkrig mig som jag kan få tycka om.
Första inlägget kanske ska röra just det, faderskap.
Om nio veckor får jag äntligen träffa min son för första gången. Förväntningarna är stora och funderingarna många. Vem är denna lila individ? Visst har jag redan pratat med honom en hel del, för visst kan man prata med en mage. Det känns underbart när min son buffar och rör på sig inne i magen på min fantastiska sambo.
Vilken tur att man har får nio månader på sig att komma tillrätta med livet. För visst är det mycket som ställs upp och ner redan innan ett barn kommer till världen, i alla fall för mig och min sambo.
När jag äntligen fattat att jag skulle bli pappa spred sig paniken inom mig, vart ska vi bo, inte ska vi bo kvar i en trång tvåa mitt inne i stan eller? Snabbt vändes min värld upp och ner och det gällde att få rätsida på det så fort som möjligt.
Med facit i hand så gick allt bra, vi har flyttat till hus och har inrett en barnkammare i god tid innan vår sons ankomst. Men allt är inte klart, vi har lite kurser att gå på, för vad vet vi om att var föräldrar?
Redan i ett tidigt stadie införskaffade jag böcker som kan ge tips och råd om hur man hanterar ett litet barn. Sen är det självklart att teori och praktik inte alltid går hand i hand. Men om jag kan ta in teori nu så har jag i alla fall lite kött på benen när verkligheten står där och knackar på min dörr.
Varje dag av min sambos graviditet har varit ett äventyr, hennes humörsvängningar, hennes behov av trygghet och bekräftelse samt all glädje som vi tillsammans upplevt. Vi väntar och längtar med spänning, förväntningar och förhoppningar på vår sons ankomst. Oron över själva födseln är stor, speciellt hos min sambo, själv försöker jag att vara lugnande och trygg, vill inte visa min oro för henne, för den kan lätt smitta av sig.
Visst känner även jag oro, oro för att se min älskade sambo i smärta, oro för att något ska gå fel. Som tur är så vet jag att vi i Sverige har otroligt duktig vårdpersonal så min oro kanske är smått obefogad, men den finns där ändå. Oro är väl inte bara av ondo, oro håller oss alerta och vakna, ett visst mått av oro gör oss nog bara gott.
Att bli pappa känns stort, ofattbart, och helt underbart. Jag vill skrika av lycka och dansa av glädje för så bra känns det. Sen kommer säkert många berätta att det inte bara är roligt att vara förälder och att det kommer komma motgångar, visst är det så, men en motgång ger en framgång så mycket mer betydelse.
